Fotboll och Ridsport
det var ett år sedan sist jag skrev. Det har tagit så lång tid innan jag kände att där var något som va viktigt att skriva om.
Jag är där igen.
Situation 1.
Jag är påväg hem från jobb. Spårvagnarna passerar inte en, inte två, utan tre av polisens piketer. De har flertalet av sina hästar ute och flera vanliga polisbilar är i rörelse.
Varför?
En derbymatch mellan Gais och Öis, i fotboll. Det har redan ryktats om slagsmål i brunsparken mellan såkallade "supportrar". Det är i skrivande stund 8500 biljetter sålda. Polisen är helspännd och beredd att rycka in när som helst. Hur många bråk blir det? Frågorna är många... vad jag vet är i alla fall att polisen har lagt mycket av sina resurser på detta
Situation 2.
EM i ridsport. Folkfest en hel vecka, 16000 på läktaren sista dagen när den stora hoppfinalen går. Fullt med folk på heden där det är gratis att se, uppleva och vara. Vad jag vet så var där inte ett enda besökarbråk på hela veckan. De poliser jag såg drack kaffe, pratade med folk och såg allmänt avslappnade ut. Här förväntade de sig inget bråk, och det blev inget bråk.
Varför ska det alltid bråkas på fotboll? Varför klarar hästvärlden av att besöka en stor sporttävling utan att slå ner varandra.
Är alkohol en del i det?
Det dricks ganska mycket alkohol i samband med fotboll, det gör det. Och det är ju ganska kännt att alkohol får människor att agera på märkliga sätt. Men när jag satt på läktaren på Ullevi under EM-hoppningen så drack folk öl där med. Kanske inte i lika stor mängd, men ändå. Ingen som slog ner någon...
Det är bara småtjejer som tittar på hästsport!
Stor del av publiken vid EM i ridsport var tjejer under 18. Men en stor del va också kvinnor mellan 19 och 75. Sen en ganska stor mängd män mellan 19 och 75. Och tro vad ni vill, men faktiskt ganska många pojken under 18 också. Med andra ord, en blandad publik, som ändå dominerades något av kvinnor.
Fotboll är ganska likt. En stor och högljudd del är män i 18-35 års åldern, de gamla rävarna som suttit på samma plats på läktaren i 25 år, småpojkarna och tjejerna som med drömmande ögon tittar på sina idoler. Där är barnfamiljer, kvinnor i alla åldrar, män i alla åldrar... även här en blandad publik, men något dominerad av män.
De är ju våra ärkerivaler, vi måste hata dem...
Ahh... nu börjar vi närma oss något.
I ridsport så har man sin favorit. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte höll tummarna för Peder, och blev överlycklig när han vann! Det blev jag verkligen. Att få uppleva det på riktigt, så härligt! MEN, jag hade blivit glad även om någon annan vann. Till exempel så är min största idol inom hoppning Marcus Ehning från Tyskland. Publiken vid Ullevi var där för att samlas kring kärleken till hästarna och till sporten! Vi ville se fantastisk ridning! Oavsett vem som bjöd på det! Men visst, det var extra kul att Peder vann.
Vid fotboll har det blivit snett. Man har sitt favoritlag som man säger sig stötta, men man visar detta genom att hata de andra. Det är inte längre kärleken till fotbollen som är det viktiga, utan hatet till motståndaren. Jag säger inte att alla är såhär, snarare långt ifrån. Men hatet har fått växa. Det skrämmer bort dem som verkligen vill titta på fotboll. Barnfamiljerna, de gamla rävarna och de riktiga supportrarna som bara vill följa spänningen i denna faktiskt fantastiska sport. Man vill inte riskera att få en sten kastad på sig när huliganerna utanför arenan sätter igång. Man vill inte gömma sin halsduk när man passerar ett gäng från motsatta laget för att manet rädd för glåpord, spott och slag. Hatet får för mycket utrymme på fotbollsarenorna och kärleken till sporten försvinner.
Visst får man ha lag man håller på, men betyder det att man hatar de andra? Nej.
....
Polisen får lägga så mycket tid och resurser på att hantera människor vid fotboll. Människor som tappat kärleken och bara har hat. Tänk om polisen kunde slappa detta resurskrävande arbete och fokusera på att hjälpa människor som verkligen behöver deras hjälp.
Ni som hatar. Det är mina skattepengar ni förbrukar, det är era skattepengar ni förbrukar... det är så oerhört barnsligt och oansvarigt. Skärpning!